Visst var det kallare och mer snörikt under barndomen? De senaste veckornas vinterväder påminner mig om hur det var när jag var liten. Då var varje vinter som denna, åtminstone är det så i minnet. Man kunde "alltid" åka sparkstötting, kälke, tefat (som av någon anledning sen kom att kallas pulka), skidor eller skridskor.
I morse möttes jag av ett helt vitt landskap. Efter en natt med dis och dimma lyste alla träd som diamanter i rimfrosten, väldigt vackert.
Efter jobbet tog jag årets första promenad på Galgberget. Den vita snön och en pannlampa gjorde att det gick alldeles utmärkt att gå min vanliga runda, trots att solen gått ner för länge sedan. Några minusgrader, ett lätt snöfall och helt vindstilla gjorde promenaden till en flashback till barndomen, det var ju precis så här det "alltid" var!
Lite pirrigt var det allt när jag kom in i den mörkaste delen av skogen. Jag vågade inte lyssna på min mp3-spelare under promenaden. Då hade jag ju inte hört alla mördare, zoombier och varulvar som kunde dyka upp ur skuggorna. Jag gick och gnolade och visslade för att hålla varelserna på avstånd. Det fungerade faktiskt, ingen kom fram till mig. Däremot såg jag reflexer av ögon inne i buskagen och en stor uggla flög förbi på sin jakt efter föda.
Det kändes ganska bra att komma fram till speedwaybanan och se bilar ute på Lummelundaväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar